Matti Hiltunen var ett av de tusentals krigsbarn som kom till Sverige under kriget. Han bor numera i Åbo, Finland, men har starka minnen kvar från sin tid i Källshyltan. Här är hans berättelse:
Till att börja med måste jag som barn ha upplevt min tillvaro som en urban familjemedlem hos familjen Svensson. Som om jag alltid funnits där. Som bekant anpassar sig ett barn till sin tillvaro fort och det förflutna glöms bort eller förträngs. Allt efter rådande omständigheter. Omständigheterna för min tillvaro bör ha varit mycket gynnsamma.
Familjen Svensson var en hårt arbetande och homogen bondefamilj. Tuve har berättat att jag anpassade mig relativt fort och min smålandsbrytning infann sig relativt tidigt. Vidare ansåg Tuve att jag hade inneboende fortlevnadsegenskaper och en gourmet med glupande aptit som vid matbordet slickade sin tallrik, och därefter de andras också. Nedan vill jag kort redogöra för mina minnen och intryck av familjemedlemmarna.
Levin har jag tyvärr inte så mycket minne av förutom att Levin var mycket fåordig men var en baddare att plocka tistlar med bara händer före slåtter. Mina ömma barnafötter skonades därvid i hölasset. Levin var minst lika tuff vid sina bikupor, ibland med huvudnät men mest utan. Han var nog medveten om sina pysslingars skiftande lynniga humör.
Tina eller “Tant Tina” var min beskyddare och mentor. Jag hade stor respekt för henne. Det var hos henne jag sökte tröst när det var motigt. Samtidigt var Tina nog konsekvent och kunde med skärpa tillrättavisa mina pojkstreck. Jag påbörjade ju min skolgång i Åsenhöga. Intill ingången från köket till finrummet stod ett linneskåp och där hade Tant Tina lagt min ABC-bok. Ibland hade någon placerat en godis mellan boken. Det var en alltid lika spännande upplevelse, Efter en förseelse av något slag bemödade jag mig dock inte att besöka skattkammaren.
Maja Greta brukade jag ibland kivas med. Hon var “tjejen” i familjen. Barn kommer i ett tidigt skede underfund med “hackordningen“. Maja Greta var snäll mot mig och var nog den som mest hade överseende med mina busfasoner. Dessutom fick jag av henne i smyg ibland en godis.
Stig och Tuve var i brist på jämnåriga lekkamrater de som jag trivdes mest med. De var mina hjältar och riddare som efter lyckad jakt kom de bärandes på sina jakttroféer. Jag brukade närgånget studera skjutna harar i snickarboa där de hängde med ris i skrovet. För det mesta fick jag dock leka för mig själv. Någon av bröderna hade snidat till en träbössa som jag var mycket stolt över. Jag kommer bestämt ihåg en pojke som hette Tore som var på besök hos oss. Han var rödhårig med fräknar och var några år äldre än mig. Han var mycket för friidrott som att hoppa på höjd och längd. Ibland var det brottning och jag hamnade till min förtret alltid i underläge.
Jag har sedermera i vuxet liv ibland återgått till minnena från Källshyltan. Trots två närbelägna insjöar har jag dock inget minne av fiske. Mete brukar ju vara populärt bland barn. Som mat var nog detta ingen höjdare att minnas. Mest handlade ju livet i Källshyltan om arbete och arbete och åter arbete. Man hade troligen varken tid eller ork för sådan lyx. En och annan gädda har jag ett vagt minne av. Inte heller lekar och bad i sjön förekom. Men jag var ju i den åldern att badvakt var ett måste och dessutom blev jag ofta varnad för ensamt besök vid sjön. Där växte näckrosor och det var mycket farligt område med bråddjupt vatten. Eftersom alla stränder var tätbevuxna med dessa oroande tecken, ansåg jag väl hela sjön som farlig vistelseort.
I stugan på kullen bodde en för mig en udda kvinna. Jag tror att hon hette Lovisa. Jag har efteråt undrat vad den gamla kvinnan levde av. Säkert hade hon väl ålderspension och kanske fick hon något till levernes från familjen Svensson.
Jakt på Morkulla kommer jag ihåg. Medhavd jakthund hörde Morkullans kurrande läte långt innan jägaren och hundens nos pekade ut färdriktningen. Luftartilleriet ställde in siktet och kullans öde var beseglat. Det var en liten fågel med lång spetsig näbb. Jag har efteråt undrat om man tillagade denna lilla stackars varelse.
Jakt av älg och rådjur förekom säkert men dessa stora bestar hamnade
utanför min intressesfär och minnesbank. Slakten av gris väckte däremot mitt intresse. Jag var ju nära bekant med köttberget. Jag har ett minne av att grisen i början klubbades och senare avlivades med bössa. Skållningen tyckte jag var mer intressant.
Stekt fläsk med vit sås tyckte jag var god mat. Efterrätt serverades ibland och bestod mestadels av skogsbär och mjölk. För mig en uppskattad delikatess. Kylskåp saknades hos oss och de godaste delikatesserna förvarades i skafferiet. Detta var för mig förbjudet område liksom finrummet.
Ladugården däremot var på grund av djuren alltid en intressant vistelseplats. Där placerade Levin ut sina stora råttfällor. Stora för att råttorna var verkligen stora.
Riktigt vildsinta och otäcka bestar. En infångad råtta skrek som en gris tyckte jag. Därefter tömde Levin bytet i en jutesäck och avlivade besten medelst hårda slag mot ladugårdsväggen. Efteråt hade jag mod nog att göra en närmare studie av råttan på gödselstacken.
Förutom Källshyltan och Kärringbacka var Velebo en tacksam plats för visit. Evert i Velebo var en av mina favoriter. Han brukade skoja och underhålla mig. Helt säkert fanns där godbitar till bjudning. Intill skolan i Åsenhöga kommer
jag ihåg speceriaffären med sina exotiska karamelldofter.
Det finns mycket mer att berätta, inte minst min smärtsamma avfärd till hemlandet.
Matti Hiltunen
Matti på besök i Källshyltan omkring 1963
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar