Från Finland kom en liten pojke

Matti Hiltunen var ett av de tusentals krigsbarn som kom till Sverige under kriget. Han bor numera i Åbo, Finland, men har starka minnen kvar från sin tid i Källshyltan. Här är hans berättelse:



Till att börja med måste jag som barn ha upplevt min tillvaro som en urban familjemedlem hos familjen Svensson. Som om jag alltid funnits där. Som bekant anpassar sig ett barn till sin tillvaro fort och det förflutna glöms bort eller förträngs. Allt efter rådande omständigheter. Omständigheterna för min tillvaro bör ha varit mycket gynnsamma.

Familjen Svensson var en hårt arbetande och homogen bondefamilj. Tuve har berättat att jag anpassade mig relativt fort och min smålandsbrytning infann sig relativt tidigt. Vidare ansåg Tuve att jag hade inneboende fortlevnadsegenskaper och en gourmet med glupande aptit som vid matbordet slickade sin tallrik, och därefter de andras också. Nedan vill jag kort redogöra för mina minnen och intryck av familjemedlemmarna.

Levin har jag tyvärr inte så mycket minne av förutom att Levin var mycket fåordig men var en baddare att plocka tistlar med bara händer före slåtter. Mina ömma barnafötter skonades därvid i hölasset. Levin var minst lika tuff vid sina bikupor, ibland med huvudnät men mest utan. Han var nog medveten om sina pysslingars skiftande lynniga humör.

Tina eller “Tant Tina” var min beskyddare och mentor. Jag hade stor respekt för henne. Det var hos henne jag sökte tröst när det var motigt. Samtidigt var Tina nog konsekvent och kunde med skärpa tillrättavisa mina pojkstreck. Jag påbörjade ju min skolgång i Åsenhöga. Intill ingången från köket till finrummet stod ett linneskåp och där hade Tant Tina lagt min ABC-bok. Ibland hade någon placerat en godis mellan boken. Det var en alltid lika spännande upplevelse, Efter en förseelse av något slag bemödade jag mig dock inte att besöka skattkammaren.

Maja Greta brukade jag ibland kivas med. Hon var “tjejen” i familjen. Barn kommer i ett tidigt skede underfund med “hackordningen“. Maja Greta var snäll mot mig och var nog den som mest hade överseende med mina busfasoner. Dessutom fick jag av henne i smyg ibland en godis.

Stig och Tuve var i brist på jämnåriga lekkamrater de som jag trivdes mest med. De var mina hjältar och riddare som efter lyckad jakt kom de bärandes på sina jakttroféer. Jag brukade närgånget studera skjutna harar i snickarboa där de hängde med ris i skrovet. För det mesta fick jag dock leka för mig själv. Någon av bröderna hade snidat till en träbössa som jag var mycket stolt över. Jag kommer bestämt ihåg en pojke som hette Tore som var på besök hos oss. Han var rödhårig med fräknar och var några år äldre än mig. Han var mycket för friidrott som att hoppa på höjd och längd. Ibland var det brottning och jag hamnade till min förtret alltid i underläge.

Jag har sedermera i vuxet liv ibland återgått till minnena från Källshyltan. Trots två närbelägna insjöar har jag dock inget minne av fiske. Mete brukar ju vara populärt bland barn. Som mat var nog detta ingen höjdare att minnas. Mest handlade ju livet i Källshyltan om arbete och arbete och åter arbete. Man hade troligen varken tid eller ork för sådan lyx. En och annan gädda har jag ett vagt minne av. Inte heller lekar och bad i sjön förekom. Men jag var ju i den åldern att badvakt var ett måste och dessutom blev jag ofta varnad för ensamt besök vid sjön. Där växte näckrosor och det var mycket farligt område med bråddjupt vatten. Eftersom alla stränder var tätbevuxna med dessa oroande tecken, ansåg jag väl hela sjön som farlig vistelseort.

I stugan på kullen bodde en för mig en udda kvinna. Jag tror att hon hette Lovisa. Jag har efteråt undrat vad den gamla kvinnan levde av. Säkert hade hon väl ålderspension och kanske fick hon något till levernes från familjen Svensson.

Jakt på Morkulla kommer jag ihåg. Medhavd jakthund hörde Morkullans kurrande läte långt innan jägaren och hundens nos pekade ut färdriktningen. Luftartilleriet ställde in siktet och kullans öde var beseglat. Det var en liten fågel med lång spetsig näbb. Jag har efteråt undrat om man tillagade denna lilla stackars varelse.

Jakt av älg och rådjur förekom säkert men dessa stora bestar hamnade
utanför min intressesfär och minnesbank. Slakten av gris väckte däremot mitt intresse. Jag var ju nära bekant med köttberget. Jag har ett minne av att grisen i början klubbades och senare avlivades med bössa. Skållningen tyckte jag var mer intressant.

Stekt fläsk med vit sås tyckte jag var god mat. Efterrätt serverades ibland och bestod mestadels av skogsbär och mjölk. För mig en uppskattad delikatess. Kylskåp saknades hos oss och de godaste delikatesserna förvarades i skafferiet. Detta var för mig förbjudet område liksom finrummet.

Ladugården däremot var på grund av djuren alltid en intressant vistelseplats. Där placerade Levin ut sina stora råttfällor. Stora för att råttorna var verkligen stora.
Riktigt vildsinta och otäcka bestar. En infångad råtta skrek som en gris tyckte jag. Därefter tömde Levin bytet i en jutesäck och avlivade besten medelst hårda slag mot ladugårdsväggen. Efteråt hade jag mod nog att göra en närmare studie av råttan på gödselstacken.

Förutom Källshyltan och Kärringbacka var Velebo en tacksam plats för visit. Evert i Velebo var en av mina favoriter. Han brukade skoja och underhålla mig. Helt säkert fanns där godbitar till bjudning. Intill skolan i Åsenhöga kommer
jag ihåg speceriaffären med sina exotiska karamelldofter.

Det finns mycket mer att berätta, inte minst min smärtsamma avfärd till hemlandet.

Matti Hiltunen




Matti på besök i Källshyltan omkring 1963

Julen förr i Källshyltan

Hur firade man jul förr på den svenska landsbygden? Min faster, Anna Magnusson, född 1913 har berättat om hur de firade jul i Källshyltan på 1930-talet. Det är en fascinerande berättelse som här återges:

Min barndoms jul

Tiden före jul var en arbetsam tid. Pappa var i skogen och kolade milor, de gamla, mamma och vi barn, fick sköta djur, ladugård och alla sysslor så gott vi kunde. Vatten och ved bars dagligen in. Julgrisen skulle slaktas och redas till. Korvar av olika slag skulle göras, blodkorv, leverkorv, fläskkorv och grynkorv, som torkades på en stång i taket. Paltbröd var också på en stång Kött och fläsk saltades i en träbalja , lite senare konserverades en del. Så var det lutfisken, jag vill minnas att vi köpte 5 kg och lutade i två omgångar. Det var billig mat på den tiden.

Vi var 12 personer en period på 20-talet. Vi var sju barn mor, far, farmor o farfar och en gumma, Klara från Maden. När hennes man dog kunde hon ej vara ensam i stugan, så hon fick flytta hem till oss. Hon var född i Källshyltan, så hon sa att hon kommit hem.

Att baka till denna stora familj var ett tungt arbete. Jag minns särskilt mammas stora sirapsburkar fulla med skorpor, sockerringar och avlånga ringar. Småkakor och pepparkakor bakades en hel del. Matbrödet skulle räcka över hela helgen, det packades ner i en stor träkista. De sista kakorna blev nog lite mögliga ibland, men vi åt och mådde väl. Så det är nog inte så farligt med lite mögel, som det sägs nu.

På kvällen före julafton skulle vi bada i en stor kittel som ställdes in på köksgolvet. De äldre väntade med sitt bad tills vi barn hade lagt oss. Farfar tyckte det var besvärligt, så han väntade tills julaftons morgon. Han ville vänta så länge som möjligt.

Pappa brukade koka en sorts kolaliknande karameller, ibland stelnade de inte utan blev kladdiga, ibland blev de hårda. som sten, men då varade de länge, så det var ju bra. Så var kopparlocken på spishyllan och bunkarna på väggen blankputsade. Trägolvet i köket skurat och rena trasmattor på. Ofta var det nya vävda till jul.

Så var det julafton. Vi doppade i grytan vid middagstiden. Det var kokt kött, korv och grisfötter som var speciellt till juldoppet, så ock hemkokt dricka. Så var det dags att klä granen. Vi hade änglaspel i toppen och snurrande lyktor på grenarna, girlanger av halm och färgade pappersrutor, som vi gjort själva. Vid femtiden var kaffet dukat i finrummet, granen var tänd och vi alla 12 satt runt bordet. Då var det jul!

Mamma kom då in med en paket som hade kommit tidigare från Amerika, som hon gömt tills nu. Det var en paket till var och en, inslaget i fina silkespapper med sidenband och små fina märken med namnen på. Så fina paket hade vi inte sett förut. Vi fick pennlådor, halsband, underkläder, näsdukar, slipsar, strumpor och allt möjligt. Farmor fick glasögon en gång och hon såg bra med dem. Så det är inte nödvändigt att prova ut dem som vi gör. Det var en dotter till Klara som sände dessa gåvor.

En stund senare bultar det på dörren och då kommer pappa in utklädd till tomte. Det hade vi aldrig sett tidigare så vi blev både förvånade och rädda. Sedan gick han 2 km. till Hanabo. Där var en flicka som hette Vivi. hon var sommarbarn från Borås, så var hon där på julen också. Det blev ett minne för henne som hon aldrig glömmer. Jag hade brev från henne för en tid sen och då skrev hon om detta. Sedan gick han till Kärringabacka som ligger 2 km. på andra sidan Källshyltan, vi bytte .julklappar med våra kusiner där. Det var verkligen inte dåligt av honom att gå så långt på julafton.

Lite senare dunkar det åter på dörren och den öppnas försiktigt, så kommer ett paket, runt som en boll inkastandes Det var från kusinerna i Kärringabacka. Så tittar vi på våra julklappar var väl både glada och besvikna. Det var ju mest kläder och nyttosaker, några leksaker räckte inte pengarna till. Vi flickor fick en ask med glaspärlor som vi tyckte mycket om. Vi trädde halsband och ringar av dem. Sedan var det kvällsmålet med gröt, smörgås och bruna bönor som var pappas bästa rätt.

En sed var att lampan skulle brinna julnatten. Den skruvades ner till en svag låga, så att fotogenen skulle räcka hela natten. Korna skulle också ha en extra havrenek.

När vi blev större gick vi till julottan. Om det ej var månljust hade vi en stallykta att lysa med. Vi gick förbi Hanabo, Nabbans och Toftåsen så kom dem från Hanhyltan och Källåsen, så det blev en stor skara när vi kom till kyrkan. Den svarta mässhaken med det stora silverkorset som pastor Rimborg bar beundrade vi mycket.
Julkalasen som sedan var i mellandagarna fick vi barn ej vara med på. Men vi väntade troget på kakpåsen som de hade med hem, vi delade kakorna i små bitar till var och en.

Detta var som jag minns min barndoms jul.

Anna Magnusson



Systrarna Anna, Elsa, Märta och Maja-Greta. Fotot från omkring 1925. Anna är i så fall 12 år och står bakom till vänster.

Tapeten i sovrummet

Nu är det tapetserat i sovrummet mot söder. Tjusigt kaprifolmönster från Sandbergs tapeter. Dessutom är golvlister kapade och en del målade. Dörren till vinden går att stänga liksom garderobsdörren i hallen.

Fars dag år 1931

Firandet av fars dag har sitt ursprung i 1910-talets USA, enligt Wikipedia. Det kom till Sverige 1931 och firades först i juni, men sedan förlades dagen till andra söndagen i november.
Fotot har en speciell anknytning till fars dag. Min pappa, Stig Svensson, berättade om hur han upplevde den allra första gången som fars dag firades i Källshyltan. Hans far, min farfar Levin vaktade sin kolmila vid Abborrgölen några kilometer nordöst om gården. Som torpare var han tvungen att kola och leverera träkol till Nissafors bruk, där järnbruket fanns. Med honom vid milan är äldste sonen Tuve.
Mor Tiondina (min farmor), äldsta dottern Anna och min pappa gick genom skogen till kolmilan för att gratulera med tårta och kaffe. Men det var kväll och det var mörkt så Tiondina gick vilse i skogen och de irrade runt bra länge innan de kom fram till målet och far kunde firas.



Farfar Levin och farmor Tiondina

Sommarkanoting i Nordsjön

Efter midsommar köpte vi en Inkas aluminiumkanot. Det har varit härligt att paddla i Nordsjöns lugna vatten under ljumma sommarkvällar.

Den gamla kökssoffan och slagbordet från "Klasa"

I köket har tapeten fått en bård uppe i taket invid spismuren.

Vi har också ställt in den ursprungliga kökssoffan, som är laserad i grönt på samma sätt som väggarna. Från granntorpet "Klasa" hämtade vi ett gammalt slagbord som efter såpskurning fått plats i köket.

Tapeter och skåp i hallen

Nu är det tapetserat i hallen. Det blev en ljusgrön tapet med härligt mönster. Inte alltför grillig, utan precis så där stilig. Här har nu det gamla överskåpet, som stod på vinden, fått plats efter att ha såpskurats en vacker sommardag.

Nya vyer runt torpet

Under slutet av juli och början av augusti har omfattande skogsavverkningar skett på gården. Det är med blandade känslor som vi ser skogen huggas ner och forslas bort. Kvar blir ganska stora hyggen och djupa spår i marken. Som väl var regnade det inte och det var torrt i markerna nästan hela tiden, vilket minskade körskadorna. Granbarkborren hade också gjort sitt och stora områden var mogna för slutaverkning.

En hel del lövskog står kvar och därför ser det inte lika kalt ut. Kanske såg det ut så här runt Källshyltan för hundra år sedan då min farfar brukade torpstället. Säkerligen var det betydligt öppnare landskap. Vår dröm är att försöka återskapa något av den miljön.

Sommaren 2011

Under juli månad har vi försökt att fortsätta renoveringen. Snickeriarbetena är klara. Nu är det målning och tapetsering som gäller. Vecka 28 var vi klara med hallen. Köket är nästan helt klart. Vatten är installerat och spisen fungerar. Kylskåpet är på plats. Hyllorna i köket och skafferiet blev också klara. Ett stort tack till Göran och Inger, Maries mamma och pappa från Värmland, som hjälpt oss denna vecka.

Tapetsering i köket

Ända från Björneborg i Värmland kom tapetserare Göran och Inger Nilsson. Nästan hela köket är nu klart med tjusiga tapeter i gammal och passande stil. Bröstpanelen är delvis nylaserad och restaurerad där det behovdes. Härligt! Det går framåt.